I maj 2014 fick jag erbjudandet att följa med på en topptursresa till magiska Svalbard. Jag skrev om resan till tidningen Cafés blogg Epic, här är texten igen för alla er som söker inspiration inför nästa äventyr.
”Taxin står utanför och väntar på dig, alla andra är redan färdiga! Du har fem minuter på dig!”
Pierre har öppnat dörren till min hytt och skriker, förvånansvärt aggressivt för att vara honom tänker jag. Jag rullar ut från sängen och lyckas snabbt komma på fötter. Som en påkommen och skamsen tonåring som ertappas av föräldrarna under sin första fylla försöker jag svara snabbt och sakligt, med onaturligt tydlig tonfall.
”Japp! Jag kommer upp direkt!”
Klockan är sex på morgonen, jag är på en båt i Longyearbyens hamn och hela min värld gungar och snurrar. Fyllan från nattens avskedsfest med hela gänget som bara slutade för två timmar sedan gör att munnen är torr, tungan äcklig och svullen. Jag är stolt över mig själv att jag varit så pass förutseende att alla kläder och väskor noga packats färdigt kvällen innan och jag, likt en brandman på utryckning, kan klä på mig utan att tänka. Jag är färdig på max tre minuter.
Tio dagar på M/S Origo gör att mitt balanssinne inte bara måste parera alkoholen utan även såväl riktiga som imaginära vågor och det är ett under att jag kan hoppa mellan de två systerbåtarna innan jag landar på piren där minibussen står och väntar på oss. Bergsguiden Anders Bergwall står med ett något trött, men mycket nöjt leende, och kramar oss farväl innan vi åker den korta turen till flygplatsen. Jag tänker två saker om Anders vid detta tillfälle: han tycker att det är oerhört kul att få se oss i detta skick och kunna retas lite, och att han själv garanterat varit i samma tillstånd fler gånger än vad han kan räkna.
◊ ◊ ◊
Ganska exakt en månad tidigare, dagen innan min födelsedag, kom frågan om jag ”inte ville följa med till Svalbard och intervjua Sveriges första bergsguide?” Samma helg hade jag på en middag med några vänner förkunnat att en topptursresa till Svalbard helt klart låg extremt högt på min bucketlist. 2014 är onekligen året då slumpen valt att spela mig i händerna.
Anders Bergwall har vetat vad han skulle bli ända sedan han som trettonåring såg filmen ”En bergsguides död” – en kanske inte allt för uppmuntrande titel för att vara en rekryteringsfilm för bergsguidesyrket. Men alla val därefter syftade till att skapa upplevelser och erfarenheter för att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Under 90-talet var Anders en av de drivande som skapade SBO – Svenska Bergsguideorganisationen som innebar att Sverige nu kunde utbilda och examinera internationellt certifierade bergsguider inom ramen för UIAGM (Union Internationale des Associations de Guides de Montagnes)
Efter många år i Alperna bor nu Anders med fru och två barn i Abisko där han driver företaget Arctic Guides. Han gör det han brinner för, det han älskar. Att anordna skidresor till Grönland, Alaska, Nordpolen, Iran och Svalbard är inte bara en affärsidé för honom – det är en passion. Resan till Svalbard, Svalbard Arctic Ski Cruise, har plats för tjugo lyckliga personer och jag var en av dom.
Longyearbyen är som ett arktiskt Klondyke – en rostig, kolsmutsig industristad inkastad i arktisk vildmark. En by där mammor med barnvagnar går beväpnade med gevär och stora skoterparkeringar omringar bygatan.
M/S Origo, byggd 1955 i Finnboda Hamn, blir vår bas i tio underbara dagar. Tiden upphör på många vis att spela någon stor roll dels eftersom vi är så pass isolerade att vi inte behöver anpassa oss efter någon annan än oss själva, men även tack vare midnattssolen som gör att solen bara cirklar runt ovanför oss 24 timmar om dygnet. Vi sitter under klarblå himmel i strålande solsken på däck och njuter av en afterski – halv tolv på kvällen.
Varje dag följer samma underbara mönster; först en ganska lång frukost, sen drar vi flytoveraller över skidkläderna, lastar gummibåtarna med skidor och snowboards för att sedan dra in mot land.
Eftersom det finns dubbelt så många isbjörnar som människor på Svalbard, och eftersom isbjörnen är ett av extremt få djur som ser på människan som fullt rimlig föda, är guiderna och båtförarna alltid beväpnade. Isbjörnen är ett marint däggdjur och lever i stort sett uteslutande på packisen, eller längs med kusterna där sälarna finns. Landstigningen blir därför det mest riskfylld momentet men då stighudarna satts på skidorna och vi börjar röra oss upp mot bergen känns sannolikheten att få stå öga mot öga med en nyfiken nalle allt mindre.
Sextio procent av Svalbards yta består av glaciärer så bergsguidernas kunskap är ovärderlig då vi på led rör oss upp längs med de öde bergssidorna. De sydliga delarna av Svalbard där vi spenderar merparten av resan är dessutom ett sällsynt resmål för de fåtal skidresor som arrangeras hit och många av topparna som vi siktar på erbjuder oss många first descents. Vi åker genom puder på topparna, lite varmare snö längre ned och lägger stoppsladden i vårslush innan vi hoppar på de väntande gummibåtarna som tar oss tillbaka till M/S Origo där vi äter, skrattar och gör samma sak dagen efter. Det finns aldrig några spår framför oss. Jo förresten. En dag korsar jag med den sista svängen en isbjörns avtryck – så stora att min hand försvinner in i det, som ett barns hand i en vuxens.
◊ ◊ ◊
Jag är i ett arktiskt paradis och det är svårt att greppa allting. När vi stannar till för lunch halvvägs upp till toppen för dagens åk breder fjorden ut sig framför oss och kantas av en uråldrig glaciär som ibland kalvar och med ett dån släpper stora sjok av snö och is i det kalla vattnet. Ljudet av det explosionsartade plasket ekar längs med berget och blandas upp med vinden och sjöfåglarnas skrik. I övrigt är det helt tyst.
Det är inte på riktigt, den känns overkligt. Det är National Geographic. Det är Game of Thrones, north of The Wall. Det är skidfilmer som man bara drömmer om. Båten glider längs med glaciärväggar som är upp mot hundra meter höga. Svarta klippor sticker upp som knivblad och spjut genom det karga snötäcket, upp genom snö, is och sten och vars toppar omsluts av böljande moln som tålmodigt rullar fram över landskapet.
Jag har aldrig varit i sådan här vildmark förut – hav som möter is och berg och skapar den bäst tänkbara scenografin för ditt livs äventyr. Rummet utanför hytten är belamrat av stighudar på tork, pjäxor på vädring och skidbyxor i alla färger. Längs väggarna står stavar och gevär, på bordet ligger kameror, hårddiskar, slutstycken och patroner.
Vi är så långt borta från det vanliga livet, men sover ändå gott varje natt i vår flytande trygghet med nybakt bröd, varma grytor, kall öl och badtunna på övre däck. Det är ett genuint och riktigt äventyr som Arctic Guides tar oss med på, inknutna i rep med bergsguider som läser terrängen och för oss till åk som jag aldrig kommer att glömma. Resan erbjuder åkning för alla nivåer – du behöver inte vara extremåkare för att kunna njuta av resan men du bör ha grundläggande koll på din utrustning och vara inställd på att jobba lite för dina svängar – men det sker hela tiden på dina egna villkor.
Livet på båten erbjuder även mer än skidåkning – vill man låta benen vila en dag går det alldeles utmärkt att köra lite säl-, björn och valsafari i gummibåten tillsammans med guiderna. En ballerinakaka smakar aldrig så gott som när man kan titta på en isbjörnshanne som lufsar i strandbrynet hundra meter bort. Tro mig.
Lyssna även på avsnittet om min resa i avsnitt fyrtiofem och min intervju med Anders Bergwall.
Bilderna i denna text är mina egna.
Categories: Uncategorized
3 replies »