Vi kanske ska se på det hela som ett beroende.

Jag har hört att en av de viktigaste stegen i att bli fri från ett beroende är att inse och att erkänna att man är beroende.

När små och stora saker i din vardag måste anpassas efter det som du är beroende av, när du innerst inne vet att det inte är bra för dig – men du gör det fortfarande eftersom du egentligen inte kan kontrollera det.

Jag kommer ihåg en reklam för organisationen IQ, som handlar om alkoholberoende: filmen var en mängd olika klipp från förfester, kvällar på stan, jobbfester och annat. Budskapet som kom i slutet var något i stil med ”det värsta med ett alkoholberoende är att det är så kul på vägen dit”.

Budskapet gick fram. Det fungerade. Dramaturgin var oerhört bra: man VILLE verkligen vara med i alla dom där klippen – men ganska snart lämnade det en bitter eftersmak eftersom summan av allt det där som var så roligt och oskyldigt för stunden faktiskt även kunde vara direkt skadligt för dig och alla andra.

Jag tänker att det ju är exakt där vi är: vi vet att vår livsstil är djupt problematisk och inte hållbar. Att det är orimligt att bilarna bara blir större och större, trots att utrymmet i staden blir mindre och mindre och utsläppen bara blir mer. Att det är orimligt med alla. Dessa. Flygresor. Att försöka hitta Nirvana på andra sidan jordklotet och döva samvetet med att plocka upp plast på den lokala stranden. Det orimliga i att vi har förvandlat möbler, kläder och nästan alla våra ägodelar till slit och släng där inget är gjort för att hålla under lång tid. Vi delar bekymrat något Facebookinlägg om bränderna i Australien på vår mobil som vi snart kommer att byta ut då nästa generation släpps. Vad är det – om inte ett skadligt beroende?

Men nästan alla är fartblinda av stundens lättja och det är som om våra primitiva hjärnor inte fullt ut kan konceptualisera och nyktert överskåda den skada som vi orsakar. Vi stretar på med våra tygkassar, i våra subventionerade hybridsuvvar och våra överfulla digitala varukorgar. Vi stretar på, berusade i beroendets dimma.

Som sanna beroende skapar vi ständigt ursäkter som egentligen är fruktlösa från början, ett ganska tydligt exempel är detta: om man måste flyga till ett meditationscentrum på en idyllisk sandstrand på någon paradisö på andra sidan jordklotet för att uppnå ”mindfullness” – då kommer det inte funka. Om du måste fly så långt från din vardag för att nå nya plan i ditt medvetande är det kört kompis, din viljestyrka är ett skämt. Kan du inte uppnå ”mindfullness” i din vardag, vid ditt egna smutsiga köksbord, med samma utsikt som alla andra dagar, i dina vanliga rutiner – då är du bara ett offer för kvacksalvare och ytterligare ett symptom på den rubbade verklighet som vi har skapat för oss själva. Detta är vad det innebär att vara en del av beroendet. 

Jag hörde en knivskarp analys av kapitalism och ”consumerism” – att det handlar inte om ägandet eller om tingen, det handlar om strävan efter nästa sak. När den hett eftertraktade ägodelen väl landat börjar direkt jakten på nästa. Spoiler alert: den där nya, schyssta skidjackan kommer att komma ut i en ny färg nästa säsong och då återvänder suget, beroendet.

Så vi ska kanske se på det hela som ett beroende.

Vi borde bli mycket bättre på att inse och erkänna att vi är fast i ett beroende, för jag vet att det är först då vi kan göra någonting åt det. Så påminn mig, dig själv, våra vänner, bröder och systrar för att chocken från den där beska bismaken ska mildras.

Jag tror på tankemodeller som verktyg för att förstå sig själv och sin omgivning, och jag tror att detta kan vara en hjälpsam sådan för många.

Det är inte ondska och egoism som försätter en människa i beroende och det är inte okunskap, idioti och lättja som gör att hen förblir i det. Det är heller ingen skam att ha hamnat i ett beroende.

Men med detta i bakhuvudet kan vi kanske, åtminstone i nyktra stunder, bli bättre på att göra små och stora val i vår vardag som bryter kedjan av beroende som leder oss i en stadig kurs mot undergången.