”Så länge jag kan minnas så har fotografi varit mitt sätt att uttrycka mig kreativt. Det började väl med att jag fick min pappas gamla pentaxkamera när jag var runt åtta – tio år gammal som jag sprang runt och lekte med – då väcktes ett intresse för fotografi som sedan har följt med mig i livet fram tills nu. När det var dags att välja yrke så vägde jag mellan att ta fotograferandet mer seriöst eller att plugga till inredningsarkitekt men bestämde mig tillslut för att flytta till Milano och bli det senare. Fotograferandet har jag använt mig mycket av i mitt yrke för att förmedla koncept och rum”
Jag har länge tänkt att jag vill skänka mer liv åt min hemsida – att det ska finnas lite mer innehåll här än katalogen med inspelade avsnitt.
Under tiden med Husky har jag fått möjligheten att skriva ett antal artiklar och jag gillar verkligen det skrivna ordet. Något annat som jag brinner för är fotografier och det estetiska i såväl naturlig som artificiell form – därför känns det jättekul att kunna börja en miniserie med presentationer av vänner och fotografer som är värda att lyftas fram. Varje fotograf väljer en handfull bilder och berättar bildens historia.
Först ut är den oerhört talangfulla Anna Lovehed. Förra året flyttade Anna upp till Lofoten för att gå ett år på Naturfotolinjen på Lofotens Folkhögskolan. Samtliga bilder är Annas egna.
“På fritiden har jag alltid med mig kameran när jag är ute i naturen. Jag fascineras av människan och möten med naturen och upplevelser. Jag vill frysa den där magin som förmedlar känslan i upplevelsen. Fotografiet behöver inte vara ’dokumenterande’. Det finns så mycket verklighet fångat svart på vitt som det är idag, utan för mig är ett lyckat fotografi en inramning av drömmen i verkligheten. När fotografiet väcker nyfikenhet till att börja leta efter detaljer i det som vi ser för att få reda på mer om vad vi enbart såg i första intrycket av det som är fångat på bild.
“Jag blir mer och mer teknisk för att kunna få det uttryck som jag vill ha i en bild, och jag skrider på en skör gräns mellan att det jag fotar blir väldigt grafiskt men samtidigt är ett fotografi. Men det där tror jag är mitt sätt att uttrycka mig. Det är kul om man tittar på bilden och måste fråga sig om det är en datoranimation eller om det är en riktig bild, där man kan börja leta i detaljer. För att göra det så måste jag kunna vara väldigt teknisk. En bra bild får en att stanna upp och leta efter detaljer, letar efter känslor och uttryck.”
◊ ◊ ◊
“Det här är första gången som min mamma och hennes man kommer och hälsar på mig i Lofoten och bilden är tagen i Kvalvika där man har spelat in filmen Nordfor sola. Man går en ganska lång bit men när man kommer fram öppnar den här fantastiska vyn upp sig framför dig. Jag har varit där i väldigt mycket olika väder, men det är nästan som bäst när det är riktigt dåligt! Vi hade varit och tittat på huset som killarna byggde i filmen och mammas kille stack iväg ner mot havet och bara tog in allt. Mamma och jag stod och snackade en stund här och sen började mamma gå mot honom. Efter ett tag vänder han sig mot henne och hon stannar upp, sen skriker dom till varandra, de sträckte ut sina händer, sprang mot varandra och kramades. Bilden är tagen en tidig vår i Kvalvika och det är min mamma och hennes kärlek på bilden”
◊ ◊ ◊
”Nästa bild är också Kvalvika i april, det är min kille som kom och hälsade på mig för första gången och han gråter faktiskt på bilden, det här är den stunden då han tappar andan. Folk åker runt hela jorden för att se Nya Zeeland men allt det här finns så nära! Vi var faktiskt helt ensamma när vi kom dit och det händer typ aldrig då den här viken har fått så mycket uppmärksamhet efter den där filmen. Alla ska resa dit och alla ska städa stranden för att säga att de gjort det, men om man tittar sig runt i Lofoten så är det jätteskräpigt överallt och det är så tragiskt. Det här är en av de renaste platserna så folk skulle ju kunna använda sin energi till de andra stränderna. Eftersom han är bortvänd i bilden så plockar man lite bort fokuset från personen och man ser lite mer helheten i bilden. Nu sätter man sig nästan bakom honom eller bredvid honom och ser det han ser. Jag gillar att han är anonym men att han fortfarande är en stor del av bilden.”
◊ ◊ ◊
”Det här är från en av mina favorittoppturer i Lofoten: Torskmannen där vi är på väg upp och så ser jag plötsligt två coolingar med bra fart som är på väg upp på andra sidan. Det är ganska tidig morgon i januari, början av februari, så det är så här ljust som det kommer att bli den dagen. Det är ganska brant där men de arbetar sig snabbt uppåt och man ser deras spår. Det var så häftigt att se dom i den där mörka delen och se hur de sicksackar sig uppåt – mot ljuset. Bilden handlar verkligen om turandet, det handlar inte bara om snabba pudersvängar. Många bilder idag ska vara action och det ska spruta snö, men jag gillar det här lugna meditativa i turandet som verkligen kommer fram i den här bilden. Ljuset och de mjuka formerna gör ju även att snön på berget ser ut som grädde. De två skidåkarna har en viktig del i bilden, men de är inte centrala så blickfånget är inte givet, de är på väg någonstans och de är på väg mot ljuset – så man letar efter något mer i bilden”
◊ ◊ ◊
”Den här bilden tog jag med för att jag gillar verkligen att porträttera människor. Det här är egentligen från en vanlig vandring som vi gjorde en höstdag. Det regnade hela tiden och så plötsligt så öppnar sig himlen och det blir världens galnaste ljus så då blev det att vi måste bara stanna och njuta en stund. Den här bilden porträtterar verkligen fotografen Marielle – den här tuffa, coola tjejen som är väldigt lugn. Det här var en sådan dag då vi bara fnissade runt och det slutade med att vi stod och skrek, sådana där riktiga Ronja Rövardotterskrik. Ljuset är helt naturligt, jag har inte ändrat något på det men det ser ut som en stark strålkastare. Den gråa himlen förstärker verkligen alla färger, och hon är så jäkla cool på den här bilden.”
◊ ◊ ◊
”Världens coolaste tjej: Henny. Bilden är tagen på en av de sista dagarna på Lofoten. Vi gick och väntade och väntade på bättre väder för vi skulle åka och klättra men det kom bara snö och regn. Det gick inte att klättra just den här dagen så Henny sa ’vad fasen jag skulle vilja dra och surfa här en sista gång’. Det var ganska jäkligt väder men ändå lite sol, men när Henny drar på sig kläderna så börjar det snöa. Men det är ju det som gör bilden så häftig! Det är en sådan kontrast i bilden: hon surfar, men det är värsta ovädret och snö. Men det är ju verkligen det som är Lofoten: här surfar man på vintern, och jag har själv gjort det. Man sitter där och det är snö överallt, och himlen är rosa och vattnet är liksom turkosgrönt och det är is runtomkring. Och man tänker ’är det här ens verkligt?’. Lofoten surf är så tydligt i den här bilden – man liksom ger sig inte”
Nästa fotoprojekt för Anna blir en fotoresa till Island där hon ska vandra en led mellan Landmannalaugar och Skogar. Anna har även ett samarbete med Solo Sister – alltså Johanna Davidsson som jag intervjuat i avsnitt sjuttiofem, men som nu siktar på en soloexpedition till Sydpolen.
Fotografer som inspirerar Anna:
Samtliga bilder tillhör Anna Lovehed © annalovehed.com / Instagram @annalovehed
Categories: Uncategorized
3 replies »