Den här bilden var den allra första som jag gjorde för Husky, efter lite bildgooglingar hittade jag ett gratis skrivbordsunderlägg som passade helt perfekt efter att jag beskar det något. 

Det händer att en del lyssnare hör av sig och vill veta lite mer om mig, om Husky och varför jag började med det här. Det är ganska roligt att tänka tillbaka i tiden, hur det var förut, hur det är nu. Nu har det faktiskt blivit ett hundra avsnitt, vilket känns smått overkligt, men det är ju också ett bra tillfälle att stanna upp och summera resan tills nu.

Detta kommer att ske i textform, här på sidan och uppdelat i några kortare kapitel. Vi börjar i ursprunget och barndomen såklart – både min egen och Huskys.

Jag har två minnesbilder av hur det hela började.

Den första är från 2012, på en härlig löptur ute med två av mina bästa vänner, och medlemmar i det som vi lite skämtsamt kallar för ”fjällfamiljen” – min kärna när det kommer till resor och nya upplevelser tillsammans. Jag vet egentligen inte riktigt var jag fick inspirationen från just då, men jag frågade dom om vi inte borde starta en podcast? De var så enormt ointresserade och oförstående att jag ofta har retat dom för det så här i efterhand. Jag hade dock inte heller någon klar bild över hur den där första idén till podcast skulle ha sett ut – kanske någon slags diskussionspodd med kompisarna där vi summerade vad som hänt i form av tävlingar och andra prestationer inom svensk outdoor. Typ.

Det andra var precis i början av januari 2013, kanske till och med på nyårsdagen. Då kom idén lite mer klar till mig. Namnet ”Husky” kom till mig några dagar efter i slutet av lunchrasten på väg tillbaka till mitt jobb som jag hatade. Värvet fanns och jag lyssnade redan på Filip och Fredrik, och en hel del webbradio från P1. Jag gillade verkligen att vara ensam med lurarna i öronen för att sätta mig in i andra tankar, diskussioner och resonemang. Att få komma närmre andra historier.

En stor del av mig visste att min situation inte längre var hållbar. Min vardag, mitt jobb, min stimulans, min självkänsla, mina tankar och mina ambitioner – allt sammantaget slutade det hela på minus. Det sociala har hela tiden varit min räddning, mina vänner har alltid varit min livlina men jag skulle inte klara av denna balans i det långa loppet, inte en chans. Jag var trettiofyra år, jag hade efter ett högst otillfredsställande avslut från mina universitetsår bara svävat mellan olika jobb. En passande liknelse var att jag hoppade mellan isflak, men jag hoppade aldrig till fastlandet utan bara till nya isflak. Det nya isflaket funkade för en tid men inom kort började även det sjunka och jag siktade åt något håll för att hoppa till något nytt. Men aldrig till något, utan hela tiden från något.

 *  *  *

Parallellt med allt detta har jag även, utöver mina fantastiska vänner, haft mina rötter i friluftslivet. Jag är uppvuxen i Skisskolningen utanför Ludvika. Min mamma var hemma med mig när jag var liten, min pappa jobbade i skogen, bägge är oerhört kunniga om djur och natur. Vårt hus låg i skogen och vi eldade oss genom vintrarna i tre vedspisar. På vintrarna var huset kanske tretton, fjorton grader på morgonen innan den gamla vedspisen värmde upp köket. Vi fick strömavbrott varenda gång det blev oväder på vintern. Alltid. Det kunde gå en kväll, eller ibland två dagar utan att vi fick tillbaka strömmen. Men med vedspisar och egen brunn var det aldrig några problem – jag har verkligen bara trevliga minnen från strömavbrotten. Jag tror att vi alla tyckte att det var mysigt. Vi var liksom outdoor hipsters trettio år före vår tid.

På vintrarna åkte vi skidor i skogen, eller på långa utflykter med skotern. En gul Aktiv långbandare, ni som vet ni vet. Man kom hem med kläder som luktade tvåtaktsolja och fingrar som luktade prickig korv. På höstarna plockade vi bär och svamp, på somrarna fiskade vi och badade i någon tjärn. Innan kräftpesten fiskade vi kräftor. Jag minns hur badkaret var fullt med svarta kräftor, jag minns precis hur de lät. Min mamma grät tydligen för sig själv varje gång hon var tvungen att hälla dom i det kokande vattnet.

Hamiltonstövaren Raj och den strävhåriga taxen Tej var alltid med, jakthundar bägge två. Taxen var ett år äldre än mig och stövaren var två år yngre, så de fanns alltid med mig under hela min uppväxt. Jag kan ofta tänka på att de faktiskt var som syskon till mig och min bror.

Den där uppväxten har färgat mig en hel del, och när jag växte upp märkte jag hur viktig den där skogen är för mig. Och en kall morgon och en varm vedspis. Man glömmer aldrig hur sprakande björkved doftar en tidig, mörk morgon och hur luften i ett gammalt trähus känns.

Jag fortsätter med det här om några dagar.

Fortsätt med den andra delen.