Få namn inom cykling är så legendariska som Gary Fisher. När han kom till Bike Expo 2016 fick jag en intervju med honom – men vad jag har sett så skapade denna legends Sverigebesök inte mer mediautrymme än min intervju. Därför kände jag för att skriva en lång artikel om honom och om utvecklingen av den moderna cykeln.

Gary Fisher är lång. Oklanderligt klädd i tredelad blå kostym med slips, matchande näsduk och smalbrättad trilbyhatt lägger han upp ett av de extremt långa benen över det andra, lutar sig tillbaka i fåtöljen och smuttar på kaffet. Pigga ögon kikar på mig bakom små diamantformade glasögon. Över det breda leendet sitter den vaxade mustaschen som man får säga är ikonisk. Lite senare på dagen under en föreläsning ska det även visa sig att Garys skräddarsydda kostym är sydd av ett tyg som även fungerar som en reflex och att den är sydd för att kunna funka på cykelturer. Såklart.

Det är en kylig vårdag och jag är på plats på Bike Expo i Stockholmsmässan och för mig är mötet med Gary den tveklöst största, och kanske enda, anledningen till att jag är där. Till min stora förvåning verkar ingen annan media ha bokat upp träff med Gary och utöver en kortare presentation på scen och småprat i Treks monter blir min intervju med honom ett av få avtryck han lämnar efter sitt besök.

Att prata med Gary är så mycket mer än bara en historia om hur han kom att bli en av de ledande pionjärerna som utvecklade den moderna mountainbiken på sjuttiotalet – det är även en inblick i amerikansk nutidshistoria och den populärkulturella proteströrelse som växte fram i efterkrigstiden.

Men för att vi bättre ska förstå den värld som Gary Fisher hamnade i tar vi avstamp i USA under det förra sekelskiftet.

* * *

Alfred Pritchard Sloan föddes i en rik familj i New Haven, Connecticut, den 23 maj 1873 och han tog examen från MIT som elektroingenjör. 1916 blev han vice VD för den företagskonstellation som snart kom att bli General Motors, där Alfred P. Sloan 1937 slutligen blir styrelseordföranden.

I ett tal till aktieägarna lär han ha sagt att ”Endast tio procent av amerikanerna kör idag bil, och helt ärligt så behöver inte fler göra det. Men det ska vi ändra på.”

Tillsammans med Standard Oil, lastbilstillverkaren Mack och däcktillverkaren Firestone köpte General Motors med hjälp av ombud upp kollektivtrafiken i tjugofem städer mellan 1938 och 1950. Deras fiende var den eldrivna spårtrafiken i dessa städer och deras plan var att försämra servicenivåer, minska antalet avgångar och sedan ersätta den eldrivna kollektivtrafiken med de bussar som Mack tillverkade. Många av spårvägsföretagen försattes i konkurs och lovades skuldsanering i samband med överlåtelse till städer under förutsättningen att rälsen skulle tas bort och att spåren skulle asfalteras över.

Konspirationen mot kollektivtrafiken går inte obemärkt förbi och 1946 författar den före detta reservofficeren Edwin Jenyss Quinby en tjugofyra sidor lång granskning av de amerikanska städernas spårvägstrafik. Hans essä adresserades till ”borgmästare, stadsledningen, trafikplanerare, kommittéer för kollektivtrafik, skattebetalare och brukare av era städers kollektivtrafik” och inleddes dramatiskt med orden ”Detta är en akut varning till var och en av er att det existerar en målmedveten och avsiktlig kampanj för att lura av er den mest värdefulla och viktiga av alla allmänna egendomar – det eldrivna spårvägsnätet”.

Sannolikt blev Edwin J. Quinbys upprop en starkt bidragande inledande faktor till den rättsprocess som den 9 april 1947 dömer nio företag, bland annat GM, och sju personer till att olovligen och olagligt ha sökt konspirera för att kontrollera kollektivtrafik samt upprätta ett transportmonopol. Domen blir dock en skymf mot skattebetalarna då de skyldiga personerna döms med böter om en dollar var och företagen beläggs med böter om fem tusen dollar var.

Under andra hälften av 1950-talet instiftade USA:s president Dwight B. Eisenhower ”the Interstate Highway System” som frigjorde över 25 miljarder dollar för att bygga samman stater och städer för den exploderande biltrafiken. Parallellt med detta byggs de enorma förorterna upp som möjliggörs av de nya, svällande flerfiliga motorvägarna. I takt med att de välbeställda köper bilar och flyttar ut i förorterna stannar fattigdomen kvar i innerstäderna där arbetslöshet och kriminaliteten ökade.

Den amerikanska cykelindustrin under efterkrigstiden jobbade onekligen i motvind.

”I USA har bilarna och motorvägen kablats ut i allt från Walt Disney till musik och det har liksom blivit en del av vårt DNA. Idag bor mer än 80 procent av amerikanerna i städer där upp till 35 procent av ytan utgörs av parkeringsplatser”, berättar Gary. ”Men för mig betyder det där bara möjligheter!”

När Gary fyllde tolv år fick han en tioväxlad racercykel i födelsedagspresent och han gav sig hän åt landsvägscykling med omättlig aptit. Inget kunde stoppa honom och han tjatade på de äldre killarna som hängde i den lokala cykelaffären för att han skulle få köra med dom. Hans entusiasm bemöttes med roade skratt från de tonåriga cyklisterna. ”Du kan få vara vår maskot kanske!”

Men han accepterade aldrig ett nej och några år senare körde Gary långpass med rutinerade cyklister i Belmont Bicycle Club. En av veteranerna, en engelsman som varit krigsfånge under Andra världskriget, tog Gary under sina vingar och skolade honom till en klassisk landsvägscyklist som uppvisade en enorm talang. 

Under femtiotalet var cyklingen nästan helt utdöd i USA och 1962 fanns det bara ett tusen registrerade tävlingscyklister i hela USA.

”De som cyklade var folk som antingen hade blivit av med körkortet efter en rattfylla eller så var de seriösa cyklister som du redan kände, och om man såg någon som man inte kände stannade man dom direkt och tog deras nummer så att man kunde hålla kontakten.”

I de övre tonåren är Gary en seriös och lovande cyklist. Hemma i Kalifornien skedde en viss nytändning för landsvägscykling men det är inte den enda rörelse som kommer att vara betydelsefull för Garys generation.

Under slutet av sextiotalet börjar allt fler kritiska röster höjas mot Vietnamkriget. Proteströrelser med primärt studenter och soldatmödrar som startade 1964 började öka i omfattning och många röster höjs, särskilt bland de unga. En avknoppning från krigsdemonstrationerna var den då nya hippierörelsen och 1967 samlades över 100 000 hippies i rörelsens epicenter: området Haight-Ashbury i San Fransisco.

Upptakten till det som kom att kallas ”the Summer of Love” var en liten festival vid the Golden Gate Park i San Fransisco – det var här som en av hippierörelsens stora ikoner, psykologen och förespråkaren för den psykedeliska drogen LSD: Timothy Leary, kom att mynta hippierörelsens motto ”tune in, turn on, drop out”.

Och det var just ”drop out” som många, inklusive Gary, tog fasta vid.

Utöver cyklingen var det inte så mycket som intresserade den nu skoltrötta Gary Fischer. När han summerar sin skolgång kommer han fram till vilket ämne som han glänste i: ”Metallslöjd. Där hade jag bara straight A’s”

Ödet löste nästa steg för Gary: på efterfesten till en cykeltävling som han körde spelade bandet The Grateful Dead. Han fattade ett snabbt beslut: han rymde hemifrån och följde istället med bandet som ljustekniker där hans praktiska kunskaper gjorde att han kunde bygga psykedeliska ljusshower som matchade musiken. The Grateful Dead var en av de musikaliska hörnpelarna till hippierörelsem och de drog naturligtvis till sig en färggran skara individer. En person som stod nära bandet och som även Gary kom att jobba med var Augustus Owsley Stanley III, också känd under smeknamnet ”The Bear”. Gary skrattar, ”Han tillverkade mer LSD än någon annan levande människa!”

Det var givetvis oundvikligt att detta skulle dra till sig uppmärksamhet och dra till sig följare långt utanför dess mest hängivna och rättrogna kärna av ”the mind expanding movement” som såg just LSD som vägen till sanning och självkännedom. När media skrev om rörelsen i Haight-Ashbury hamnade, kanske inte så konstigt, fokus mest på alla gratis fester och allt kravlöst sex. Med den nya partysugna publiken introduceras även droger som kokain och amfetamin utifrån. 

”Jag kommer ihåg när en kille kom över från New York med en konservburk full av kokain som han gav till killarna i bandet och sa att ’det är lugnt, det här är helt organiskt och det är absolut inte beroendeframkallande’…and man it got UGLY…”

Till slut blev livet med bandet för intensivt och 1969 lämnade han den scenen bakom sig för att åter bli en tävlingscyklist. Tillsammans med bandmedlemmarna från New Riders of the Purple Sage, en avknoppning till The Grateful Dead, flyttar Gary Fischer till Marin County, Kalifornien.

Gary hade lämnat livet som ljustekniker åt The Grateful Dead bakom sig, men det han tog med sig från hippierörelsen var inspiration, kreativitet och lusten att bygga något med sina bara händer.

* * *

Operation Badr inleddes 1968 då egyptiska ingenjörstrupper under största hemlighet började planera och öva ett angrepp mot Israel över Suezkanalen för att ta kontroll över den så kallade Bar Lev-linjen som Israel byggt upp som försvar mot den Egyptiska fronten efter det så kallade Sexdagarskriget år 1967. 1973 hade den 150 kilometer långa fortifikationen Bar Lev kostat Israel 300 miljoner US-dollar och konstruktionen kallades för en av de bästa försvaren mot stridsvagnar i världen, i Israel kallade man det för ”en egyptisk gravplats” om krig skulle bryta ut. Utöver en hög betongmur skyddades linjen av en sandbank så hög som tjugofem meter som skulle bli ett oöverstigligt hinder för invaderande bataljoner av egyptiska stridsvagnar. Men en ung egyptisk officer vid namn Baki Zaki Yousef hade redan kommit på en plan för hur linjen skulle brytas: med hjälp av vattenkanoner.

Enligt judendomen nedtecknar Gud varje persons öde för det kommande året i ”livets bok”; Rosh Hashanah. Han väntar sedan till den tionde dagen i den sjunde månaden med att fastställa detta öde – denna högtid kallas för Yom Kippur, Sabbatarnas Sabbat, och anses vara den mest viktiga högtiden inom judendomen. 1973 inföll Yom Kippur just den 6 oktober.

Klockan två på eftermiddagen den 6 oktober leder general Saad el-Shazly det egyptiska angreppet över Suezkanalen. Två hundra egyptiska flygplan flög in i Sinaiöknen och två tusen artilleripjäser öppnar eld över Bar Levlinjen. Samtidigt leder fyra tusen soldater och ingenjörstrupper angreppet mot Bar Levs sandbankar. Den unge Yousefs plan med vattenpumpar och vattenkanoner fungerar utmärkt: totalt 450 vattenpumpar förvandlar Suezkanalens vattenflöde till en murbräcka och på bara några timmar har vattenstrålarna spolat bort över tre miljoner kubikmeter av packad jord som möjliggör 81 öppningar för den egyptiska markinvasionen. Samtidigt i öst attackerar Syriska trupper Israel.

När kriget avslutas drygt tre veckor senare kan så många som 21 000 ha dödats i den konflikt där det militärt avsevärt starkare Israel räknas som segrare.

På grund av sitt ekonomiska och militära stöd till fienden Israel blir USA nu en tacksam måltavla för de största aktörerna inom OPEC, de oljeproducerande länderna, med exempelvis Saudiarabien, Iran, Irak och Förenade Arabemiraten i spetsen. Den 16 oktober chockhöjs priset på råolja med sjuttio procent och när embargot mot USA är ett faktum har priset på ett fat råolja gått upp från två till tolv dollar per fat. Bensinpriserna i USA gick i taket.

”Man, du hade köer runt hela kvarteret till varje bensinstation!” berättar Gary. Men oljekrisen innebar samtidigt ett enormt uppsving för den amerikanska cykelindustrin. Som genom ett trollslag gick cykelförsäljningen upp från 4,7 miljoner till 15 miljoner tack vare det dramatiskt ökade bensinpriset.

”I cykelaffärerna kunde det ibland bara stå tre cyklar framme och dom var inte till salu. De var bara visningsexemplar som var där så att du kunde prova ut den modell som du ville ha, sedan beställde du din cykel som kom först efter några månader”

När bensinpriserna återgått till det mer normala året efter gick cykelförsäljningen åter ned till sju miljoner. Efter en kort vitamininjektion sjönk den amerikanska cykelindustrin åter ner i dvala.

* * *

”Gary, du bara MÅSTE följa med oss upp i skogarna och cykla!”

Efter flytten till Marin County fick han kontakt med sina gamla kompisar från High School. Till skillnad från Gary så undvek dom asfalten och gav sig istället långt upp längs med grusvägarna i bergen utanför stan. 

”På sextiotalet kunde man åka ut på småvägarna med bilar, så det gjorde såklart alla hippies – alla åkte ut och campade. Men alla lägereldar blev såklart en brandfara och myndigheterna började sätta upp låsta vägbommar överallt – då blev cykeln den gyllene nyckeln till hela området”, berättar Gary. ”Du kunde cykla en hel dag på ett enormt område som sträckte sig hela vägen ut till kusten och du såg inte mer än kanske en eller två andra människor, det var helt otroligt!”

När cykelförsäljningen dalade på trettiotalet efter ”The Great Depression” sågs cykeln i USA mest som en lyxvara som endast användes för sport och träning. Så istället för att sikta på avancerade och dyra modeller började det ikoniska märket Schwinn gå mot strömmen och istället tillverka en enkel och robust cykel med större ballongdäck som i sin design nästan mer påminde om en motorcykel utan motor. De skulle tilltala en yngre publik som såg ett värde i en hållbar cykel för en billigare peng – och den typ av cykel som idag kallas för ”Beach Cruiser” var född. 

Och det var just precis den här typen av cyklar som Garys kompisgäng var ute efter. ”Vi kallade dom för clonkers och man kunde köpa dom för typ fem dollar styck, oftast så stod de bara helt bortglömda och oanvända i någons garage.”

Den mer robusta designen och framförallt de stora däcken passade perfekt för de sliriga grusvägarna i Marin County.

Men Gary var långt ifrån nöjd: ”Bromsarna var alldeles för dåliga! Det satt ju gamla navbromsar på dom och man var tvungen att pumpa på bromsarna hela tiden för att kontrollera farten. I en lång nedförsbacke kunde navet börja ryka på grund av all friktion från bromsarna. Ofta var man även tvungen att sladda med hela cykeln för att kunna få stopp på den.”

Steg ett blev därför att modifiera och förbättra de gamla cyklarna. Gary jobbade i en cykelbutik där chefen aldrig syntes till vilket gav honom all tid i världen för att bygga den allra första prototypen. Bakhjulet försågs med trumbromsar från en större tandemcykel, bromsvajrar och reglage togs från motorcyklar och en viktig detalj blev riktiga växlar från Campagnolo och Shimano. Med bättre utväxling, längre vevarmar för mer kraft och framväxel med tre klingor kunde man nu även börja cykla upp för Marin Countys backar. 

”På den första testturen vände jag helt förhållandet helt mellan tiden det tog att ta sig uppför backarna mot att cykla nedför. Istället för att knuffa cykeln i uppförsbackar åttio procent av tiden och cykla tjugo procent kunde jag nu istället cykla i åttio procent av tiden!”

Direkt efter den första testrundan började beställningarna komma in från Garys kompisar och under det första året gjorde han ungefär tjugo stycken åt sina närmaste vänner.

”Jag trodde ändå att det här bara skulle vara intressant för riktiga cyklister och idrottare – jag menar det var ju fortfarande fysiskt väldigt tuff cykling. Men jag blev helt chockad: många av de killar och tjejer som jag gjorde cyklar åt berättade för mig hur det förändrade deras liv. De kunde ta sig ut i naturen superenkelt och de älskade det! Man behövde inte bry sig om snuten, bilarna eller asfalten – det var total frihet!”

Det var då som Gary förstod att han hade kommit på någonting som skulle kunna bli stort.

* * *

Ända sedan slutet av av det Andra världskriget och starten av det Kalla kriget hade Sovjetunionen haft stort inflytande i det lilla fattiga grannlandet Afghanistan. Sovjet bistod med infrastruktur, ekonomiskt bistånd och såväl civil- som militär upprustning.

Efter en militärkupp 1978 införde den nya Afghanska regeringen strikta reformer för att modernisera det traditionella landet, i politiska utrensningar kan så många som 27 000 politiska motståndare ha avrättats. Omvälvningarna provocerar fram ett motstånd i landet och ett inbördeskrig står runt hörnet. Sovjetisk militär sätts in på begäran av regeringen i Kabul och ett tio år långt och blodigt krig mellan Sovjetiska styrkor och den av USA stödda mujahideen-milisen bryter ut. Innan kriget ens har börjat används konflikten som ett så kallade proxykrig mellan USA och Sovjetunionen inom ramen för det Kalla kriget. Effekterna av konflikten i Afghanistan är än idag oöverskådliga.

Hemma i Kalifornien satsar den snart trettioårige Gary Fischer på att kvala till den amerikanska OS-truppen i landsvägscykling. Men i hans väg står två hinder: Den amerikanska cykelcoachen Eddy Borysewicz som tycker att Gary är för gammal och USA:s trettionionde president Jimmy Carter som är på väg att avsluta sin första och problematiska mandatperiod. Då Vita Huset i början av 1980 bestämmer sig för att bojkotta sommar-OS i Moskva i samma år i protest mot den Sovjetiska inblandningen i kriget i Afghanistan inser Gary att hans landsvägskarriär är på väg att ta slut.

”Då sade jag till mig själv att ok, nu är det dags att starta ett företag och ett cykelmärke”

Med 600 dollar som startkapital startade Gary Fischer tillsammans med kompisen Charlie företaget Mountain Bikes. Gary beställde de bästa och snyggaste komponenterna, ramarna byggdes och svetsades av en annan ikon inom cykling: Tom Ritchey. Cyklarna monterades sedan ihop på deras lilla kontor.

”Under det första året byggde vi 160 cyklar som vi sålde för 1 320 dollar styck och det var väldigt mycket dyrare än vad du kunde få en topputrustad landsvägscykel för. Men som vi sa till folk: du vill väl inte köpa en billig fallskärm…?”

Lanseringen av cyklarna från Mountain Bikes blev snabbt en familjeangelägenhet. Garys mamma jobbade som publicist och hjälpte till med PR och marknadsföring för företaget.

”Jag kan tacka min familj, för i vår familj så tänker vi stort, we don’t mess around! Vi jobbar inte vanliga nio-till-fem jobb, det är vi som skapar dom! Min farfars far ägde San Diegos kollektivtrafik och min farfar var byggherre för Colorados järnvägsnät. Min morfar jobbade inom Hollywood och var en pionjär inom röstcoaching då man övergav stumfilmen och alla filmstjärnor skulle bli tvungna att prata på film och min pappa, som fortfarande lever tack och lov, är en arkitekt.”

”Under väldigt lång tid trodde många att min image skulle vara någon slags dum hippie” ler Gary. ”Men alltså dude! You don’t know where I grew up and how I think!” skrattar han högt. 

* * *

Men Gary är fortfarande inte nöjd. Idag brinner han för att han vill se en förändring i våra städer,  en förändring i hur vi lever och hur vi förflyttar oss – och vi har bara skrapat lite på ytan till alla de lösningar som cykeln kan lösa.

”MTB-industrin och hela cykelindustrin är fortfarande jätteliten! Jag vill att folk ska få lite perspektiv, så jag säger alltid till folk som jag jobbar med att tänk på att hela USA:s cykelindustri fortfarande är mindre än industrin för solarium och psykiska medier…

Tillväxten står inte att finna hos de redan frälsta cyklisterna – tillväxten finns hos alla de som fortfarande sitter i sina bilar.”

Gary Fisher jobbar idag på Trek och reser runt världen för att ena dagen skaka hand på cykelmässor för att dagen efter ha möte med borgmästare i Sydamerika för att ge råd om hur cykeln åter ska få sin rättmätiga plats i våra städer.

Den lille killen som tjatade till sin plats i Belmont Bicycle Club har inte på något vis slagit ned på tempot – glöden och glädjen finns kvar där än.

Innan vi skiljs åt är jag tvungen att fråga Gary om det där ryktet att han en gång utnämnt Hellasgården till “ett av världens bästa områden för mountainbike” samt att det även ska finnas ett crux där ute som bär hans namn. Han ler och rynkar ögonbrynen innan han svarar…

Fast glöm det.

För visst är det roligare om myten kan få leva vidare?

Missa inte heller min inspelade intervju med Gary.

Originalbild © Wikmedia Creative Commons / Christopher Michel