Min vän Mittsette hjälpte mig att vidareutveckla Huskyikonen som nu finns som både klistermärke och t-shirt på Tictail.

I samband med att jag faktiskt har gjort över ett hundra avsnitt så passar jag på att skriva lite om mig, varför jag började med Husky och kanske lite om hur det gick till. Missa inte den första delen eller andra delen.

”Varför heter den Husky?”

För mig finns ingen bättre symbol för den person som jag vill porträttera än en Siberian Husky – någon som upplevs som en helt naturlig del av sitt element, någon som lever och andas den rena vildmarken och som aldrig aldrig blir trött. Namnet är även snyggt rent estetiskt, och det funkar internationellt.

Tanken att jag vill intervjua på engelska har funnit från första början – jag vet att jag klarar av det så jag vill därför inte begränsa mig. Efter att jag intervjuat Andreas Fransson under hösten 2013 det där första året så tog vi sällskap – jag skulle hem och han skulle träffa en kompis. Utan att jag hade tagit upp det sa han åt mig att ”det här måste du börja göra på engelska! Det här som du gör finns ju inte i det här communityt, det kommer att bli skitbra!” Jag har efteråt förstått att det här var en grej som var väldigt typiskt för Andreas – att inspirera, engagera och hjälpa människor genom att knuffa dom i den riktning som han förstod var den riktning som man ville åt, men kanske inte vågade tro på fullt ut.

Till slut sade jag upp mig. Jag hade nått vägs ände, jag hade slagit sönder ett tangentbord och jag hade ett svart väsen i min själ som växte för varje mail, varje telefonsamtal som jag tvingades ha kopplat till mitt jobb. Jag kan tänka tillbaka på hurdant intryck jag ibland måste ha gett människor som jag träffade på exempelvis fester. Då frågan oundvikligen kommer om vad man jobbar med blev mitt svar alltid en minutlång dragning över hur passionerat som jag avskydde mitt jobb. Kul kille!

Jag hade en fantastisk chef och lika fantastiska kollegor, men jobbet var inte för mig. Jag lämnade och vände mig aldrig om. I den här processen och den inre diskussion som jag förde med mig själv återvände jag ofta till en passage från filosofen Alan Watts där han pratar om vad man skulle göra med sitt liv om pengar inte hade någon betydelse. Jag brukar alltid skicka den länken till folk om man hamnar i diskussioner om jobb, drömmar och framtid. Jag kunde till slut inte, ur ett rent livsfilosofiskt perspektiv, motivera för mig själv varför jag skulle skänka det mest värdefulla som jag ägde – min tid på denna jord – med att arbeta med något som bröt ned mig. Beslutet blev därför inte särskilt svårt till slut. Den första tiden var kittlande, inspirerande och oerhört nyttig. Jag både mognade och föryngrades på samma gång och jag ångrade mig aldrig.

 *  *  *

Jag byggde upp det här helt själv. Mina vänner har alltid funnits till hands för idéer, pepp, inspiration och motivation, men jag kan fortfarande med stolthet säga att det var min idé som jag förvaltade och förverkligade.

Teknik har aldrig varit något som jag ha velat förstå. Om jag pluggar in något i en dator ska jag inte behöva installera det, jag vill inte ladda ned programvara, ändra inställningar och felsöka. Jag hatar konstiga förkortningar och små rutor i menyer som ska vara ikryssade. Men jag lärde mig ändå hur man spelar in, producerar, redigerar och publicerar en podcast. Jag satt med Hårdrocks-Henke, en kompis som jobbar som ljudtekniker, och experimenterade med mikrofoner, komprimering och andra inställningar. Nu har jag hyfsad koll och jag jobbar helt själv, oberoende av studios och andra producenter. För mig är det mer värt att vi ska kunna sitta i en skön miljö där gästen kan känna sig avslappnad än att det ska vara en dov och sexig P1-kvalité på varenda stavelse.

Om man skulle tänka bort pressen från tid och pengar är reportagebiten kanske det som jag skulle vilja utveckla ännu mer. När inspirationen finns där och en kopp kaffe med den där perfekta styrkan och värmen står bredvid datorn är det hypnotiskt att klippa ihop ett reportage. Bläddra mellan bakgrundsljuden, samtalen, musiken och låta allt flätas samman för att förhoppningsvis ge någon slags känsla av närvaro och i de bästa av världar skänka någon rättvisa till de helt otroliga upplevelser som jag fått av att resa med Husky.

Den tveklöst mäktigaste upplevelsen var min resa till Svalbard tillsammans med Arctic Guides. Känslan av att ”det är jag som tagit mig hela vägen hit” är bland det starkaste som jag upplevt.

Denna utveckling hade givetvis inte varit möjlig utan alla er som lyssnar och som hör av er för att tacka. Varje gång som det sker blir jag lika stolt och glad. Om det är någon som inte fått svar av mig så ber jag innerligt om ursäkt för det.

Som med många andra projekt och företag finns både toppar och dalar – jag driver som sagt hela företaget själv och ibland känner jag att tankarna blir för många och för kaotiska för att något konkret ska komma ur. Det finns sidoprojekt som lockar och som kommer att ta form tids nog. Det kommer givetvis att komma än fler avsnitt av Husky. Det finns ju så många fler historier där ute.

/Magnus