En av dom finaste presenterna som jag fått längs med resans gång är den tecknade versionen av Huskys bild som gjordes av den oerhört begåvade Mittsette.

I samband med att jag faktiskt har gjort ett hundra avsnitt så passar jag på att skriva lite om mig, varför jag började med Husky och kanske lite om hur det gick till. Missa inte den första delen.

Jag och min vän Fredric, stolt medlem i Fjällfamiljen, åkte skidor tillsammans. Vi kunde gå upp typ klockan sex en lördagmorgon, fixa en matsäck och en termos varm choklad, ta bussen cirka 40 minuter till Borlänge, byta till rälsbussen som gick upp till Malung back in the days. Där bytte vi till buss igen och åkte i Hundfjället en hel dag, sedan hem samma kväll. Säkert tre eller fyra timmars resa enkel väg och vi var kanske tretton år gamla.

När vi gick i högstadiet fixade vi egna bussresor till Sälen eftersom det inte anordnandes några andra. Vi bokade en buss från Sunnansjö Taxi, alltid den 28 december, alltid Menlösa barns dag. Sedan satte vi upp lappar i skolan och fick med oss kanske tjugofem pers. Vi gjorde lite vinst per bokning och vart tionde luftkort var gratis vid gruppbokningar så vi åkte alltid gratis. Är faktiskt imponerad över att vi gjorde det där, första resan anordnade vi nog i åttan. Fast jag är kanske ännu mer imponerad av Sunnansjö Taxi som tog oss på allvar och mottog betalning från två snoriga fjortonåringar som valsade in med hundralappar i ett brunt papperskuvert, alltid i ett brunt papperskuvert. Vi hade ändå en känsla för swag.

 *  *  *

Efter studenten susade jag runt en del. Göteborg. Sydostasien. Stockholm. Mitt första jobb i Stockholm var som cykelbud, och det är också en viktig punkt i mitt liv. Jag jobbade med två killar som hade kört Discovery Eco-Challenge, jag lärde känna Micke Mattsson som jag senare intervjuade för mitt andra avsnitt. Jag fick nöta på cykeln fem dagar i veckan, cykla cirka tio mil om dagen och jag lärde mig att uppskatta min uthållighet. Man fick känna sig cool och klappra in på dyra kontor med snygga receptionister iförd cykelskor och skitiga cykelkläder mitt i vintern. ”Oj är det inte kallt!? Är det inte jobbigt?”

Universitetsstudierna kom naturligt, men egentligen utan något konkret slutmål. Jag siktade aldrig på något eftersom jag inte visste vad jag ville göra. Min första kurs blev kinesiska på Stockholms universitet. Kinesiska eftersom…ja, jag vet egentligen inte. Jag hade ett ganska naivt intresse av Asien rent generellt tror jag och jag tänkte göda det intresse med kinesiska. Grundkurs, fortsättningskurs, sedan fick vi möjligheten att läsa ett år i Shanghai som jag tog. Jag var en dålig student men åkte hem lite visare och med nya vänner för livet.

Jag har ett ganska gott språköra tror jag, jag har lätt för att imitera och memorera fraser, men jag havererar lätt på grammatiken. Språket såg jag nog mer som ett verktyg för en djupare förståelse för området mer än en karriär som tolk, lärare eller annat. Jag pausade från språket och läste historia, politik och ekonomi om Kina, Koreahalvön och Japan. Här fanns nu en tanke att kombinera asienkunskaperna med en examen i ekonomi eller statsvetenskap. Detta var under hösten 2001.

 *  *  *

Jag kommer exakt ihåg vad jag gjorde den 11 september 2001 och jag kommer ihåg hur jag satt på ettans buss på väg mot Stora Essingen. Jag hörde plötsligt en mängd polissirener i utryckning och jag fick bara känslan av att något hade hänt. Då jag kom in i lägenheten slog jag på teven och såg tornen falla. Dagen efter köpte jag Dagens Nyheter och det numret ligger fortfarande kvar nedpackat i någon låda i förrådet. Sedan valde jag statsvetenskap framför ekonomi.

Några år senare gick det upp för mig att jag aldrig skulle bli statsvetare eller att jag aldrig skulle få dom där jobben som jag i en något naiv ungdom trodde att jag skulle få. Jag har fortfarande svårt att tänka mig något mer fruktlöst eller frustrerande än att söka jobb. Det enda jobb som jag har velat ha, sökt och sedan fått var jobbet som cykelbud 1999. Nu har jag lärt mig att gå runt de stängda portarna och bygga en egen nyckel för att få det som jag vill ha.

Det var nu som jag hamnade på dom där isflaken, där jag hela tiden hoppade från något och inte till något. Hela den där processen kombinerat med det stålbad som övergången från universitetet till arbetslivet innebar skapade ett maskineri som oerhört effektivt malde ned hela mitt självförtroende och självkänsla till ett absolut minimum.

Men det var även under de här åren som jag upptäckte Björkliden och Riksgränsen. Tack vare Fjällfamiljen och tack vare Haglöfs Arctic Weekend. Vi gick på våra första toppturer och knöt kontakter som sedan skulle vara värdefulla då jag började resan med Husky. Men allra viktigast så fick jag upp ögonen för vad som fanns där ute och hur det fick mig att känna mig. Vi var uppe de tre första åren på Arctic Weekend, Fredric och Freddan brukade även springa BAMM så där hamnade jag också till slut.

Ytterligare en viktig pusselbit var en tävling där jag genom tidningen Outside vann en resa till Atlasbergen i Marocko, med på resan som representant för Outside var Micke Lindnord. Micke hade precis kört VM i Adventure Race på Tasmanien och var lite som ett vrak. Den första dagen åt han och sov bara. Åt allt: maten på flyget, nötter på flyget, en stor fruktsallad och godis på flygplatsen, min påse Riesen. Allt. Men vi klickade nästan på en gång och hade en sjukt rolig helg. När jag ett drygt halvår senare valde att ta första steget med Husky var Micke den första som jag mailade. Hans svar kom nästan på en gång, ”Jag är på”

När jag lagt upp det första avsnittet hörde jag av mig till lite folk, bland annat Carl Hård af Segerstad och Fredrik Kjellberg som bägge jobbade på Haglöfs och vi bokade ett möte ganska snabbt in på. Efter att stolt ha sålt in mig för dom, pratat vitt och brett om visioner och potential i nästan en timme stoppade Johan från Sandviken in huvudet i rummet: ”Vore det inte coolt om du kunde köra en livepodd med Marcus Hellner på Fryshuset nästa vecka – vi ska vara med på ett event där!”

Jag kunde ju inte backa ut då, så några dagar satt jag på scen med Marcus Hellner, det var jättekul och det blev mitt fjärde avsnitt. Husky hade fått en sjukt bra början, men jag jobbade fortfarande på ett jobb som åt upp min själ.

Historien forsätter om några dagar.

Fortsätt med del tre.