Eftersom min fru är från Varberg har jag de senaste åren fått anledning att resa runt Halland och västkusten för små, fina utflykter. Utöver den uppenbart sanslöst fina kusten så finns det även ett liv bortom Apelviken och “Läjet”. Helt enkelt optimala förutsättningar för att utöka trailgalleriet med Bocksten Trailrun.

För två somrar sedan åkte vi på slingrande vägar in i ett lummigt och frodigt skogsparadis med majestätiska bokskogar på bägge sidor vägen – vi hade kommit in i Åkulla. Redan från första besöket visste jag att jag skulle behöva springa genom detta för att verkligen få uppleva det. Efter en googling dök tävlingen Bocksten Trailrun upp och bitarna föll på plats.

Upplevelselöpning av yppersta klass uppstår när man kan låta stigen guida dig genom ett okänt område som bara skriker om att få upplevas. Utlämnad till ett par smidiga skor med bra grepp och banläggarnas kreativitet blev lördag den 1 juni dagen då jag äntligen skulle få dyka in i Åkullas bokskogar.

Träningen under vår och sommar blev, efter min andra intervju med Emelie Forsberg, inställd på Tromsø Skyrace och Tromsdalstind Skyrace med 32 kilometers löpning och lite över 2,000 höjdmeter. Det var ganska länge sedan som jag sprungit med nummerlapp och det finns ju inget enklare och roligare sätt att få en ny dimension till din träning än att anmäla dig till ett utmanande lopp.

Min enkla plan kom att bli en trestegsraket bestående av Amazing Trail, Bocksten Trailrun och avslutningsvis den riktigt stora smällen med Tromsdalstind Skyrace.

Amazing Trail och Bocksten Trailrun valde jag egentligen bara för att de verkade vara mycket fina arrangemang i inspirerande miljöer och natur, och ett extra plus att de åtminstone var lite längre än 20 km för att tvinga upp mian distanser något. Att samla höjdmeter för att få bra styrka och tryck i benen inför mitt första Skyrace är ju extremt svårt om man bor i Stockholm med Hammarbytjåkkas cirka åttio höjdmeter, om man inte heter Jari Palonen såklart.

Med Hammarbytjåkka och Nackareservatet som granne har jag ändå lyckats samla ihop ett gäng kortare och halvlånga pass på ca 15 km mestadels på teknisk stig och jag kände mig trygg i att köra åtminstone två kontrollerade mil i stökig terräng omkring sexminuterstempot. En svaghet, eller styrka, som jag har är att jag kan vara sjukt dålig på att pressa mig bara för att få en sexig tid i resultatlistan.

Efter både Amazing Trail och Bocksten Trailrun varvade jag ned snabbt efter målgång och var nere i normalpuls efter bara någon minut istället för att göra en längdskidekrasch på målsnöret med snorig näsa. Detta skvallrar ju förvisso om att man hade kunnat fila ganska mycket på kilometertiderna men jag är inte så brydd av det utan fokuserar mest på upplevelsen, men klart att egot måste få sitt.

Med gårdagens halloumisallad och morgonens grötfrukost i magen nålade jag fast nummerlappen vid Åkulla skidstadium. Hade en bra känsla i kroppen och såg verkligen fram emot sightseeinglöpning i skogen. Vädret var superfint, soligt, varmt och ganska kvavt – kanske inte optimalt om man vill pressa på löpning men jag är allergisk mot att skylla på väderlek, störs man av sådant bör man kanske hålla sig på löpbandet.

Extra mäktig känsla i starten då min fru stod med lille Henry i famnen, den mest underbara bilden att bära med sig under turen.

Under löptävlingar är jag en sådan sucker för känslan av att svepas med i en löpande klunga. Låta sig absorberas och påverkas av den ordlösa, pulserande, flämtande och frammanande energin som bara uppstår i löpning framåt med okända människor som delar samma mål. Jag skulle aldrig kunna springa med musik och hörlurar under tävling – jag njuter av rytmen som uppstår av alla fötter som trummar sig framåt.

Efter en dryg halvtimme sprids fältet ut och man hittar sin rytm, sin plats och sitt flow. Det är nu jag på riktigt börjar ta in omgivningarna och naturen omkring.

Bocksten Trailrun i Åkulla bokskogar blir på många vis en komplett palett över barndomens sommarminnen; doften av myrsyra då stigen vid ett parti delades med tusentals stackmyror som bevisligen inte var överlyckliga av att deras arbetspass skulle försvåras av hundratalet skogslöpare. Doften av nyslaget gräs från ängar och gräsmattor och doften av jordig humus från fuktiga och mörka skogspartier.

Partierna genom den ikoniska bokskogen är helt klart de allra bästa. Böljande, mjuk mark som täcks av flera årstidsväxlingar av löv i olika stadier av förmultning bildar ett mjuk och hemtrevligt underlag. Skogen är nästan helt fri från undervegetation på grund av bokskogens täta lövverk som, liksom i en exotisk regnskog, bygger ett smaragdgrönt tak högt upp över våra huvuden.

Trots att vädret under tävlingsdagen är ganska kvavt förändras luften drastiskt så fort man tar första steget in i bokskogen – lufttemperaturen känns några grader svalare, luften klarare och jag får en känsla av att varje andetag fyller på mina krafter som om jag vore någon slags Tolkienkaraktär på språng. Som latent fantasynörd är det omöjligt att inte låta fantasin skena iväg i de mörka skogarna med dess lövbeväxta tak som släpper genom tunna spjut av junisolens strålar.

Spåret är otroligt roligt: mjukare, lättare och snabbare än de mer tekniska stigarna på till exempel Amazing Trail genom Nackareservatets tallskogar med rötter och klipphällar. Vore jag cyklist skulle jag antagligen beskriva flera partier som ”flowiga” – alltså slingriga stigar med konstanta små kullar som bromsar upp farten uppför men som ger momentum och kick utför. Att springa samma sträcka under hösten måste vara en helt sagolik upplevelse.

Det är även alltid roligt att spana in de övriga löparna, allt från stilar till klädval. Från snabba och tunna löparlinnen signerat någon lokal orienteringsklubb till tävlingströjor från exotiska lopp som med all rätt bärs upp som stolta troféer.

Med road nyfikenhet grubblar jag även då man ser löpare som kombinerar barfotaskor (”För foten är ett biomekaniskt mästerverk som du inte ska stänga in…!”) med kompressionskläder (…men resten av kroppen och musklerna är ganska värdelösa, de behöver all hjälp de kan få.”) – däri ligger någon slags motsägelsefullhet som jag helt enkelt inte kan släppa.

En spaning är att jag verkligen delar med min goda vän Erik Ahlström är ett visst klagomål över att det saknas lite skön stämning i spåret! Fasen, ni har garanterat energi över så det räcker till att tacka funktionärerna, vinka till publiken som tagit sig tid till att heja på just er och ibland utbyta något med de andra tävlanden; en tumme upp, ett garv eller en hjälpande hand eller uppmuntran vid krascher eller sega uppförsbackar. Det blir garanterat sååå mycket skönare stämning i spåren.

Då jag börjar höra högtalarna från målområdet befinner jag mig fortfarande i bokskogens svala skugga och jag blir på riktigt lite ledsen över att det hela redan är slut. Men då jag störtar in på målrakan med gott om energi för spurt ser jag Jenny med Henry i famnen igen och jag välkomnar målet än mer. Med stela ben och ett stort leende klampar jag barfota runt i målområdet och tackar Mattias Korskulle för ett helt sagolikt fint arrangemang.

Sprang både Amazing Trail och Bocksten Trailrun med ett par Haglöfs Gram Pulse som jag var mer än nöjd med – lätta, bra grepp och fin känsla mot stigen.

Är ni det minsta i närheten av Åkulla är detta ett givet lopp för nästa års tävlingskalender – Åkullas stigar ger tillbaka mer än vad de tar och du har svårt att hitta finare upplevelselöpning än detta.