“Fjällen i påsk”?

525750_10151465335670397_1628266267_n

”Fjällen i Påsk” har blivit ytterligare ett polariserande ämne i den allt mer problematiska samhällsdebatten där människor bröstar upp sig mot varandra bakom den digitalt upplevda anonymiteten.

Inom vår bransch är just fjällanläggningar kanske den viktigaste livsnerven och min gissning är att nästan alla av oss någon gång har jobbat, eller har nära vänner som jobbat, säsong på någon av våra ikoniska anläggningar och vet hur livet där är.

Åka eller inte åka? Jag tycker att detta är långt från oproblematiskt – detta av flera anledningar: till att börja med är det viktigare än någonsin att vårda sitt fysiska och mentala välmående och det är svårt att hitta ett bättre sätt att göra det än att åka utför och njuta av vår vidunderliga fjällmiljö.

Men det som irriterar mig med denna debatt är detta: alla måste förstå att det inte bara är Stockholmare som åker skidor! 

Det enklaste och mest övertydliga exemplet som nu lyfts fram i mediarapporteringen är Stockholmaren som åker upp till Åre – och det är det enda som behövs för att förstärka bilden av att ”fjällen” är ett nöjespalats byggt enkom för storstädernas förlustelse. Så är det inte: det FINNS lokala boenden och gäster som lever sina liv långt från tunnelbanor, överfulla SL-bussar och Stureplanskrogar.

Jag säger inte att det är ett givet grönt ljus för alla att leva sin liv som vi gjorde förut – ”frihet under ansvar” har aldrig varit mer viktigt än just nu. Men det stör mig att bilden av fjällturisten enbart verka utgöras av en självisk Stockholmare.

Vi har många fina anläggningar där det är fullt möjligt för de gäster som enkelt tar sig dit att fokusera på kärnverksamheten, alltså utförsåkning, utan att riskera folkhälsan. Detta är dock fullständigt beroende av allas ansvarskänsla.

Vi har mängder av stugbyar, campings och andra typer av boenden där man per automatik bibehåller social distansering. Med enbart kunder i närområdet kan flertal företag bibehålla verksamhet om än med kraftigt nedskalad kapacitet. 

I den ena änden av spektret har vi nämligen självbehärskning, solidaritet och eget ansvar. I den andra har vi tvingande regler och förbud.

Ju mer vi visar att vi kan uppvisa det förstnämnda kan vi undvika det sistnämnda. Om man är av åsikten att en strikt reglering av vår vardag behövs så finns det ju inget som hindrar att man agerar som om det vore så och kanske försöker påverka och inspirera sin omgivning att göra detsamma – på så vis kan vi bibehålla ett mer avslappnat samhällsklimat som sannolikt kommer att göra oss mer uthålliga över tid än om staten ska reglera hur vi hanterar vår vardag.

Vi måste ju alla agera och beakta konsekvenserna av våra val eftersom vi är en del av ett större sammanhang – och i detta måste vi även ta hänsyn till andra människors åsikter och förutsättningar.

Jag tror att tvingande regler fråntar oss eget ansvar, även under kortare perioder, därför tror jag också att det är mer långsiktigt att informera och tala till de spillror av solidaritet som förhoppningsvis gryr någonstans inom oss.

Och för att runda av och hamra in min viktigaste poäng: det är inte bara Stockholmare som åker skidor.

/Magnus Ormestad

Categories: Uncategorized

2 replies »

  1. Först och främst. Tack för din fantastiska podd som förgyller min vardag.

    Detta är ett knivigt problem. Min egen uppfattning ligger i linje med det du skriver.

    Men så satt jag och lyssnade på GMBN mtb podd där man intervjuade en spansk cyklist. Han resonerade som så att även om han bara tar en liten tur på sin cykel i ett område som är helt oproblematiskt så finns ändå risken att falla. Det behövs inte så mycket för att skada sig.

    Det är där dilemmat uppstår för mig. Ska jag riskera att jag åker skidor och ev. faller (ett litet felskär) och skadar mig.

    Inte bara tar jag upp en resurs i vården. Jag sätter mig själv i en situation där jag hamnar i en miljö med en förmodat högre smittorisk.

    Det innebär kanske till och med att man prioriterar mig som yngre jämfört med en äldre person som INTE hamnat där “för egen maskin” något som kanske i förlängningen innebär en fara för den personens liv…..

    Man kan ju tänka att det är lite långsökt, men skulle det vara värt det?

    Ja det kan ju snurra på i en oändlig loop av “tänk om”, “kanske:n” och “uti fall om att:s”

    Det slutar nog med att vi stannar på hemmaplan och tar oss ut till våra lokala guldkorn…

    • Hej och tack!

      Ja, frågan är extremt komplicerad men grunden till min irritation var just att det kändes som att normalläget för nyhetsrapportering har blivit polarisering och “Vi mot dom”.

      Men det du tar upp är VERKLIGEN något som jag tänkt på extremt mycket, och oroat mig över – särskilt som man är småbarnsförälder. Det är väl underförstått, antar jag, för de flesta men ett verkligt reelt hot då alla resurser just nu fokuseras på Covid-19.

      Hoppas att de lokala guldkornen levererar för dig och att du får en skön vår! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.